One Moment With you: Del 35

"Jag är ledsen att det behövde bli såhär men det är för ditt bästa, han är inte bra för dig. Jag ville inte göra dig upprörd och jag hoppas du förlåter mig." Jag gav Antonia "What a fuck?"-blicken och hon läste brevet.
-Vem är den här killen? frågade Antonia mig med mat i munnen.
-Jag vet inte.. sa jag medan jag funderade.
-OMG jag vet vem eller vad han är! sa jag till henne efter en stunds tysnad.
-Vad, vem? frågade hon nyfiket.
-Han är säkert........
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Antonias perspektiv
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 Emma var precis påväg att berätta när hennes mobil ringde. Hennes ringsignal var "mange" låten vi hade sjungt tidigare, och lite random började Emma dansa lite. Jag kunde inte låta bli att skratta lite. Hon tog tillslut upp sin mobil.
-Det är Zayn, sa hon medan hon kollade på mobilen. Jag nickade mot henne som såg på mig som om jag skulle ge henne ett godkännande av att få svara.
-Jag sätter på högtalare, sa hon och svarade.
-Hey, sa Zayn i luren.
-Hej! sa jag och Emma i munnen på varandra.
-Jag skulle bara höra vad det var ni gjorde.. sa Zayn efter en stunds tysnad.
-Okej, vi gör inge speciellt, men var det verkligen det du ville veta? frågade Emma misstänksamt.
-Nää inte precis... sa han och lät lite osäker.
-Vad har Nialls munk försvunnit, skämtade Emma och kollade på mig som hade börjat gapskratta. Zayn var fortfarande tyst och jag såg på Emma att det oroade henne.
-Har det hänt något eller? frågade hon nu helt allvarligt som var ovanligt.
-Nja, jag ville veta om det har hänt något märkligt den senaste tiden, sa Zayn tillslut.
-Ja... började Emma säga och vi gick och satte oss i soffan.
-Vad för nått?! frågade nu Zayn lite panik slaget.
-Jag har fått ett konstigt brev, sa Emma och suckade. Zayn harklade sig.
-Vad stod det? frågade han oroligt. Jag gav brevet till Emma som nu började läsa från det, efter Emma hade läst det blev det knäpp tyst. Emma la ifrån sig brevet.
-Det är en sak jag måste berätta för dig, började Zayn säga.
-Vad då? frågade Emma och lät nu lite ledsen.
-Jag har också fått ett brev, från samma person tror jag, sa Zayn och lät tveksam i att säga det. Emma kollade på mig med en chockad blick.
-Jag orkar inte med mer tysnad, kan du läsa det som stod? sa jag tillslut när jag kände hur irriterad jag blev på att de var tysta hela tiden.
-Okej, sa Zayn och man hörde i bakgrunden att han tog fram ett papper. Han började läsa det, Emma såg ledsen ut på hennes ansikte. Efter han hade läst klart brevet så la Emma på luren utan att säga ett ord.
-Varför la du på? frågade jag Emma förvånat.
-Jag visste inte vad jag skulle säga, sa hon och ryckte på axlarna. Hon fnittrade lite och jag började också fnittra lite grand.
-Juste, jag skulle säga vad eller vem han är, sa Emma och satte sig mittemot mig på soffan. Jag blev lite nervös eftersom Emma kollade så spänt på mig.
-Jag tror han är en stalker, sa Emma och kollade på mig för att se hur jag reagerade.
-En stalker till Zayn? frågade jag Emma efter att jag tänkt ett tag.
-Inte för att låta egostisk men jag tror det är en person som stalkar mig! sa Emma nu väldigt tyst hon viskade nästan.
-Dig? varför tror du det? frågade jag Emma och knuffade till henne lätt.
-Jag menar kom du ihåg klänningen jag fick? frågade Emma och jag nickade tilll svar.
-Om den var från Zaym så hade han kanske sagt "Tyckte du om presenten" eller nått sånt, sa nu Emma snabbt och förtvivlat.
-Ja det verkar stämma, sa jag och kliade magen.
-Och det är en sak jag inte har berättat för dig... började Emma säga och kollade ner på sina händer om höll på med ett armband.
-Vad då? sa jag och drog in ett andetag.
-Kom du ihåg när vi var på den där restaurangen och jag glömde min plånbok? frågade Emma mig och jag funderade ett tag.
-Nä jag minns inte, sa jag tillslut.
-Klart du inte gör, men när jag hade hämtat den och började gå hem så hade jag en känsla att någon förföljde mig och jag såg en man eller en kille, sa Emma och lät jättte rädd.
-Varför har du inte berättat det? frågade jag och himmlade med ögonen.
-Jag tänkte att det bara var en läskig person som stod och kollade på mig, sa Emma och kollade nu upp på mig.
-Du vet att vi måste berätta till någon va? Polisen,killarna, din mamma allihopa! sa jag nu högt och tydligt.
 Emma började skratta.
-Vi ska bara berätta för killarna inte för min mamma hon kommer döda mig i sånna fall och då får jag fara hem med en gång, sa Emma och skakade på huvudet minst fem gånger.
-Okej... sa jag och la mig i soffan med mina ben i Emmas knän.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tusen gånger ledsen att det har tagit en sån tid för mig att skriva men har sommarlov och har då varit borta! Men ska försöka förbättra mig :)
Emma & Antonia
 
 
 
RSS 2.0