------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 Allt var suddigt när jag sprang iväg, mina tårar bara forsade ner för mina kinder och jag kunde inte andas. Jag sprang ut till parkeringen utanför kontoret och tog en taxi och jag sa till chaffören adressen till killarnas lägenhet, jag satt i taxin och storgrät, jag försökte torka mina tårar men förgäves direkt jag hade fått bort dem kom det bara mer. Jag var framme vid killarnas lägenhet, jag betalade chaffören och hoppade sen ut ur taxin, jag hade sammlat mig vid det här laget så det for bara ner någon tår ned för min kind. Jag började gå upp mot deras lägenhet när jag kände att min mobil hade börjat vibrera i min vänstra bakficka, det var Zayn som ringde jag kände min agretion komma. Jag kastade min mobil ner för trapporna, utan att ens tänka en tanke. Jag sprang upp gör dom sista trapporna, i gråt och jag gick in i deras olåsta lägenhet och började slänga alla mina grejer i min resväska. Jag känner mig så förråd, och jag är så arg och frustrerad men samtidigt väldigt sårad, jag vill bara fara här ifrån till Svergie. Men det kunde jag inte, jag kunde ju inte bara lämna Antonia hära vilken sorts vän skulle jag vara om jag gjorde det, jag suckade högt och ljudligt. Jag satt mig ner på golvet bredvid min fullpackade resväska, och funderade, mina tårar hade äntligen slutat rinna och det ända jag kunde tänka på var vars ska jag ta vägen?

Det var då jag kom på det, jag tog alla mina saker och sprang ner för alla trapporna, och längst nere så såg jag min mobil ligga på golvet med en spricka i skärmen jag tog upp den och satte den i fickan sedan sprang jag ut huset och ropade på en taxi. Taxin stannade och jag hoppade in i bilen och sa vart jag skulle, jag hade bestämt mig för att fara tillbaka till hotellet  som Antonia och jag hade bott på tidigare i sommar. Vi hade redan betalat för rummet vi haft, så vi fick bo där tills sommarn var slut.

När jag var framme vid hotellet så sprang jag upp till vårt hotellrum, det var tomt och städat i det, inte som när vi hade sovit där, när jag hade skräpat ner en hel del. Jag pakade upp mina saker, satte sminket plattången, locktången, ansiktsrengöringen och andra saker i badrummet. Jag hängde upp mina kläder i den lilla garderoben som fanns, jag var trött och slut och jag hade mycket att tänka på i det här tillfället. Jag la mig ner i soffan, tårarna började fara ner för mina kinder igen, jag kände hur det började klumpa i halsen, jag hade svårt att andas normalt, varje gång jag tog ett nytt andetag så gjorde det ont i min hals, mitt hjärta och i min själ.

Jag låg och grät och tillslut somnade jag. Jag vaknade med ett ryck, men jag låg stilla och öppnade inte ögonen. Jag öppnade de bara till hälften, det var Antonia som hade kommit in i hotellrummet hon hade med sig Niall. Jag försökte höra vad de sa men det var svårt att höra.

-Går det bra? frågade Niall Antonia.

-Ja det går bra, sa Antonia dystert till Niall.

-Jag kommer upp snart ska bara hämta dina grejer, sa Niall och försvann. Antonia satte sig vid mina fötter och kollade på mig, men eftersom jag inte hade mina ögon uppe så mycket så kunde hon inte se att jag var vaken. Jag öppnade ögonen och kollade på Antonia.

-Hur är det? frågade hon tyst.

-Så där, sa jag samtidigt som mina ögon fylldes med tårar. Jag satte mig upp på soffan och satte filten runt mina axlar. Antonia gav mig en kram och log mot mig.

-Ska jag dränka honom i nudlar? frågade Antonia med sin bäbis röst.

-Nej, det skulle vara slöseri med nudlar, sa jag med ett skratt men sedan sjönk jag i tårar. Jag lutade min panna mot Antonias axel när hon satt framför mig, hon strök mig på ryggen, jag hade inte märkt att Niall hade kommit in. Jag torkade tårarna och halv log mot honom, han satte Antonias väskor bredvid soffan.

-Ring om ni behöver någonting, sa Niall uppmuntrande.

-Japp! sa Antonia.

-Du Niall, sa jag med en allvarlig röst.

-Ja? sa Niall och såg frågande på mig.

-Om du någonsin skulle göra så här mot Antonia så skulle du inte få se morgondagen, sa jag med en allvarlig röst och jag kollade honom rakt i ögonen. Jag kollade lite snett på Antonia som gapade, och sen kollade jag på Niall igen.

-Förstår du? frågade jag hot fullt.

-Ja jag förstår, sa han lugnt.

-A-L-D-R-I-G, stavade jag till honom.

-Aldrig, sa han och nickade mot mig som "Jag fattar" Han gick ut genom dörren, och direkt när han hade stängt den så började mina tårar rinna igen. Men den här gången så for det bara några tårar, jag försökte ta djupa andetag för att lugna ner mig själv. Jag satte mig med fötterna på soffan riktade mot Antonia.

-Jag är ledsen för att han sa det där till dig du vet Andersen, sa jag samtidigt som jag torkade bort en tår.

-Ää, det gör inge, sa Antonia och log.

-Vill du veta vad han sa? frågade jag och tog ett chips från påsen som Antonia hade haft med sig.

-Ja! vad sa han! skrek Antonia nästan av förväntan.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------