-Verkligen....började jag,men så ropade Zayn och vi hoppade alla på båten.Vi började åka och Antonia höll Emma försäkrande i armen.Jag önskade det var jag somhöll om henne,men så var det inte.Jag hade kanske skrämt flickan jag gillade och det kändes,verkligen.Just nu såg allt väldigt mörkt ut.

-Om du bara visste,suckade jag för mig själv

-------------------------------------------------------------------------------------------

------------------------------------------------------------------------------------------

Antonias perspektiv

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Medans vi åkte över dom blå böljande vågorna så såg jag att Zayn och Emma pratade om något.Jag kunde inte höra eller riktigt see dom ordentligt.Jag hade varit lite slarvig och glömt glasögonen på frukostbordet i morse.Jag tittade ner i vattnet som forsade förbi och tänkte på vad som hade hänt.Jag gillade inte de prinsama tysnade som uppstår mellan mig och Niall så for vi träffades.Inte någ med att jag var tvungen att låstats om inget för att inte oroa dom andra.Jag märkte inte att någon smög upp bakom mig,utan förvarning grap ett par händer tag i min midja och lyfte upp mig.Jag vändes mot personens ansikte och det vissar sig vara Liam och Louis stod bredivd flinande.
-Men varför så depp,du verka så djupt inom en tanke,sa Liam och skrattade åt min förvånande min.
-Kom igen,blev du rädd,undrade Louis litte försiktigt.Jag kunde inte hejda mig utan släpte ut ett litet pip innan mitt skratt kom ut.Dom båda pojkarna skrattade tillsist med mig.Det kädes skönt att ha kunat skratta lite och efter ett tags chatande så släppte Liam äntligen ner mig.
-Gjorde ni så för att muntra upp mig?frågade jag.
-Va tror du?Frågade Louis och himlade litte smått med ögonen.
-Du verka bara så koncentrerad och djupt i tankar på senaste tiden att vi började bli oroliga.Till och med Emma för hon sa att du aldrig var alvarlig för det mesta,sa Liam.
-Va pratas här om?frågade plötsligt en röst bakom oss och dom andra vände sig om för att se att det var Niall.
-Men hallå,sa Liam och slängde armen om hans axlar."Ska vi träna lite"skojade han och Niall stack ut tungan retfullt.Av misstag mötte jag hans blick och jag kände att det hetade till om mina kinder och jag tittade snabbt ner i marken.Hur kunde jag se honom i ögonen och säga vad jag kände?
-Vi är framme Antonia,sa Harry plötsligt och jag tittade upp smått förvirrad upp men log efter.
-Okey,svarade jag och log.
-Zayn skulle vissa mig något på ön,sa Emma och Zayn höll i hennes hand.
-o-okey,var allt jag fick ur mig.
-Vi är tillbaka om en timma eller så,så du hinner inte svälta igäll,skojade Zayn.Jag räckte retfullt ut min tunga och ha flinade.Saker och ting hade slutat bra mella Emma och Zayn än så länge.Jag hoppas det gick bra i framtiden också.Det gick några minuter innan Harry och Louis sa dom skulle nr till en strand i närheten.Liam skulle pröva att fiskaoch förljde samma väg till en brygga med Harry och Louis.Just när dom hade stuckigt så kom Niall ut med en macka i munen och två till i handen och såg förvirrat omkring.
-Var äw dow andwa,sa han halvt tugande.Jag flinade lite smått men dolde det.
-Dom skulle till lite olika ställen,sa jag och satte mig ner vid brasat som vi hade gjort innan.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nialls perspektiv
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hon satte sig ner och hennes bruna ögon tittade ut mot horrisonten.Jag önska jag kunde förklara för henne hur jag kände,men det var mer som om jag hade skrämt henne.Jag sängde i mig resten av min macka när  min mobil började vibrera i fickan.Jag hade fått ett meddelande av Emma.
-Vi har gett dig skjansen att reda ut med Antonia,ta det annars....,stod det och jag skrattade och Antonia gav mig en konstig blick.
Jag gick framt till henne och räckte ut min hand.
-Vi måste prata,sa jag till henne och såg henne rakt i ögonen.Jag såg en rodnad sprida sig över hennes ansikte och hon tog tag försiktigt i min hand.Hennes hand var så liten i min och jag drog upp henne och vi stod nära nog att om vi var tycte kunde vi nästan höra varandras andetag.
Vi satte oss i sanden och jag tittade på henne.
-Den dagen du vet...började jag,men hon avbröt mig.
-Jag är ledsen,sa hon snabbt.
-å,så du känner inte så,sa jag nedstämt.Hon hade sagt svaret snabt och inte så smärtsammt.Jag stälde mig upp och började gå.Jag kände en hand ta tag i min hand och jag vändes om för att möta ett par chocklad bruna ögon fulla med tårar.
-Jag mena att jag är ledsen att....a-attt jag ä-älska.....dig,sa hon knappt hörbart.Mitt hjärta tog ett skutt och hela min kropp plötsligt fylldes med värme och en slags glädje jag inte hade kännt på länge.
-Mena du de,sa jag och svalde en klump om fick min röst att låta darrig.Hon nickade och jag omfamnade henne.
-Och jag älskade dig med,mumlade jag i hennes öra.Hennes armar omfamnade mig medoch hon stod på tå för att nå upp.Hennes hår,hennes ögon,hennes röst,hennes doft,ja allt var underbart.
-Stanna med mig,snyftade hon.
-Föralltid och vidare,svarade jag.