-Så hur lyckades ni sjunga så otrolig bra?frågade Harry och flinade.Antonia skakade på huvudet.

-Emma är den som har talang,sa hon och log.Emma bara fnissade och tittade ner i marken,så fort hon tittade upp igen så log hon och Zayn mot varandra.Jag hade inte sett Zayn så glad över en tjej på länge och det kunde vara ett bra tecken.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Zayns perspektiv

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi sprang mot parkeringen och jag höll Emma beskydande runt mig.Det hela var lite lustigt eftersom jag inte riktigt kände henne.Den lilla stundde vi pratade med varandra på flygplatsen kändes så overklig.

-Hinner du me?frågade jag.Hon log upp mot mig,hon hade högklakar och jag undrar hur hon lyckas springa så snabbt.

-Jo,då,flåsade hon.Niall sprang bredvid mig och tittade ängsligt omkring.

-Har du sett Antonia?frågade han Emma.

-Har vi tappat bort henne?frågade hon panic slaget och stannade så hastigt att Louis och Harry som sprang bakom henne nästan snubblade.

-Vad nu?frågade Liam som han ikapp flåsande och andfådd.

-Antonia?Har du sett henne?frågade Niall.Vi tattde runt på varandra,men innan någon fortsatte på frågan var Emma redan springade ner för korridoren igen.Jag ville inte att hon skulle råka ut för något,det skulle vara mitt fel om hon hjorde det.Vi kom fram till bakstagen och vi såg inte skymten av henne.killarna verka en bit efter oss,men vi hörde ett skrik och en massa svordomar.Det var då vi såg henne.Upptryck mot en vägg av massa arga fans.Emma ville springa ut till henne men jag hejdade henne.Jag tog tagi hennes arm.

-Det är för farligt,sa jag och hon tittade upp mot mig.Hennes blåa ögon var orologa och hela henes kreo var bered att springa.

-Släpp mig,bedjade hon.

-Då tar dom dig också,sa jag argt.

-Låt dom då,jag kan inte gömma mig här....,började hon.Hon stretade imon och jag tog tag i hennes handleder och vände henne mot mig vi var så nära att vi kunde nästan höra varandras hjärtslag.

-Spring it,snälla,bad jag.Hon tittade upp mot mig och suckade.

-Va gör vi då?frågade hon.Hon följde mig med blicken då jag gick fram och tillbaka och försökte tänka ut en plan.Just då kommer Liam springande med Niall.

-Så?frågade Niall i en oroligare röst än Emmas,som forfarande följde mig med blicken och var lika orolig.

-Fansen har henne,svarade jag och buttert.

-Va,utbrats Niall och nästan lätt arg.

-Ja,vad gör vi?frågade Emma.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nialls perspektiv

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hon stod trycked mot en vägg och jag kunde inte hjälpa än att känna att allt var mitt fel för jag hade släppt hennes hand.Utan att tänka mig för gick jag förbi Emma och Zayn som stod och argumenterade om vad dom skulle göra.Dom stirrade på mig och Zayn försökte stoppa mig men jag var för snabb.Jag gick fram och stälde mig mellan Antonia och fansen.

-Vad händer här då?frågade jag.Fansen blev galna och skrek till varandra och jag passade på att ta tag i Antonia.

-Spring,skrek jag.Vi sprang tillbaka backstage och Emma stod där bara och gapad.Zayn skrattade och dom sprang efter oss,ut på pakeringen och in i bilen,vi rymdes inte.

-Va sätter vi Antonia,frågade jag Louis.

-Hon är så liten hon kan ju sitta i ditt knä,sa han och flinade och Harry skrattade.

-Ok,sa jag lite blygt och hoppade in,Antonia såg lite osäker ut men hon steg in och satte sig försiktigt i mitt knä.

-Jag är inte för tung,undrade hon och tittade bak på mig.Jag rodnade men svarade nejdå.Fansen kom springande och vi fick skrika på chaffören att komma iväg.När vi äntligen hade kommit en bit ifrån drog jag en lätnads suck.

-Går det bra att jag håller dig runt midjan,eftersom säkerhets bältet inte går runt oss båda?

-V-visst,svarade Antonia och jag såg att hon log smått,men ända var lite röd om kinderna.Försiktigt la jag armana runt hennes midja som var förvånande mycker fylligare än vad den såg ut.Vi åkte i knappt tio minuter och hela tiden pratade vi och jag fick äntligen se hennes leende igen.Jag lyckades till och med få henne att skratta.

När vi äntligen kom fram så hoppade Antonia försiktigt ut,hon väntade på mig och vi gick sist av alla.

-U-um,jag ville bara tacka,sa hon blygt och tittade ner marken när vi stod mittimot varandra.

-Någon var ju tvungen,sa jag och skrattade,åter igen skrattade hon."Nu gjorde du det igen"

-Va?vadå?frågade hon undrade.

-Skrattade,sa jag och log mot henne."Jag trodde du bara skrattade så där med Emma,men det funkar med mig också eller hur?"

-Jja,men du är ju rolig,sa hon och nickade instämande.Jag flinade,men bet mig läppen för att hejda mig från att skratta.

-Skratta inte åt mig!utbrast hon och fnissade.

-Kom nu,vi ska äta,sa jag och gick bredvid henne,vi skrattade båda två när vi äntligen kom in i min lägenhet och alla stod och lagade mat.Det var det lustigaste jag hade sett på länge.Emma sprang fram och tillbaka och gav instrukyioner över hur och ad dom skulle göra.

-Va gör du,du yrar runt som en höna,sa Antonia på svenska.Jag visste inte riktigt vad dom sa,men det lät kul.

-Kötbullar med potatismos,sa Emma och skrattade.Antonia skakade på huvudet.

-Vi är färdiga med rullandet här,sa Liam

-Kommer,svarade Emma igen på Engelska och sprang till honom.

-Vad håller dom på med,frågade jag Antonia som bara log åt det hela.

-um,ja vad är det på englska,köttbullar med mos,svarade hon.

-Låter gott,sa jag och gjord tummen upp.

-Yes man,sa Antonia och också gjorde tummen upp.

Jag vet inte varför men jag kände att där,just där visste jag att vi alla skulle hålla ihop länge,som vänner eller något mer...det vet vi inte än.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sorry för den sena uppdateringen,men jag var fast på Akuten ganska länge och lyckades inte ta mig därifrån,hoppas ni gilla den i allafall och komentera gärdna!

Antonia.G-Så hur lyckades ni sjunga så otrolig bra?frågade Harry och flinade.Antonia skakade på huvudet.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi sprang mot parkeringen och jag höll Emma beskydande runt mig.Det hela var lite lustigt eftersom jag inte riktigt kände henne.Den lilla stundde vi pratade med varandra på flygplatsen kändes så overklig.

-Hinner du me?frågade jag.Hon log upp mot mig,hon hade högklakar och jag undrar hur hon lyckas springa så snabbt.

-Jo,då,flåsade hon.Niall sprang bredvid mig och tittade ängsligt omkring.

-Har du sett Antonia?frågade han Emma.

-Har vi tappat bort henne?frågade hon panic slaget och stannade så hastigt att Louis och Harry som sprang bakom henne nästan snubblade.

-Vad nu?frågade Liam som han ikapp flåsande och andfådd.

-Antonia?Har du sett henne?frågade Niall.Vi tattde runt på varandra,men innan någon fortsatte på frågan var Emma redan springade ner för korridoren igen.Jag ville inte att hon skulle råka ut för något,det skulle vara mitt fel om hon hjorde det.Vi kom fram till bakstagen och vi såg inte skymten av henne.killarna verka en bit efter oss,men vi hörde ett skrik och en massa svordomar.Det var då vi såg henne.Upptryck mot en vägg av massa arga fans.Emma ville springa ut till henne men jag hejdade henne.Jag tog tagi hennes arm.

-Det är för farligt,sa jag och hon tittade upp mot mig.Hennes blåa ögon var orologa och hela henes kreo var bered att springa.

-Släpp mig,bedjade hon.

-Då tar dom dig också,sa jag argt.

-Låt dom då,jag kan inte gömma mig här....,började hon.Hon stretade imon och jag tog tag i hennes handleder och vände henne mot mig vi var så nära att vi kunde nästan höra varandras hjärtslag.

-Spring it,snälla,bad jag.Hon tittade upp mot mig och suckade.

-Va gör vi då?frågade hon.Hon följde mig med blicken då jag gick fram och tillbaka och försökte tänka ut en plan.Just då kommer Liam springande med Niall.

-Så?frågade Niall i en oroligare röst än Emmas,som forfarande följde mig med blicken och var lika orolig.

-Fansen har henne,svarade jag och buttert.

-Va,utbrats Niall och nästan lätt arg.

-Ja,vad gör vi?frågade Emma.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hon stod trycked mot en vägg och jag kunde inte hjälpa än att känna att allt var mitt fel för jag hade släppt hennes hand.Utan att tänka mig för gick jag förbi Emma och Zayn som stod och argumenterade om vad dom skulle göra.Dom stirrade på mig och Zayn försökte stoppa mig men jag var för snabb.Jag gick fram och stälde mig mellan Antonia och fansen.

-Vad händer här då?frågade jag.Fansen blev galna och skrek till varandra och jag passade på att ta tag i Antonia.

-Spring,skrek jag.Vi sprang tillbaka backstage och Emma stod där bara och gapad.Zayn skrattade och dom sprang efter oss,ut på pakeringen och in i bilen,vi rymdes inte.

-Va sätter vi Antonia,frågade jag Louis.

-Hon är så liten hon kan ju sitta i ditt knä,sa han och flinade och Harry skrattade.

-Ok,sa jag lite blygt och hoppade in,Antonia såg lite osäker ut men hon steg in och satte sig försiktigt i mitt knä.

-Jag är inte för tung,undrade hon och tittade bak på mig.Jag rodnade men svarade nejdå.Fansen kom springande och vi fick skrika på chaffören att komma iväg.När vi äntligen hade kommit en bit ifrån drog jag en lätnads suck.

-Går det bra att jag håller dig runt midjan,eftersom säkerhets bältet inte går runt oss båda?

-V-visst,svarade Antonia och jag såg att hon log smått,men ända var lite röd om kinderna.Försiktigt la jag armana runt hennes midja som var förvånande mycker fylligare än vad den såg ut.Vi åkte i knappt tio minuter och hela tiden pratade vi och jag fick äntligen se hennes leende igen.Jag lyckades till och med få henne att skratta.

När vi äntligen kom fram så hoppade Antonia försiktigt ut,hon väntade på mig och vi gick sist av alla.

-U-um,jag ville bara tacka,sa hon blygt och tittade ner marken när vi stod mittimot varandra.

-Någon var ju tvungen,sa jag och skrattade,åter igen skrattade hon."Nu gjorde du det igen"

-Va?vadå?frågade hon undrade.

-Skrattade,sa jag och log mot henne."Jag trodde du bara skrattade så där med Emma,men det funkar med mig också eller hur?"

-Jja,men du är ju rolig,sa hon och nickade instämande.Jag flinade,men bet mig läppen för att hejda mig från att skratta.

-Skratta inte åt mig!utbrast hon och fnissade.

-Kom nu,vi ska äta,sa jag och gick bredvid henne,vi skrattade båda två när vi äntligen kom in i min lägenhet och alla stod och lagade mat.Det var det lustigaste jag hade sett på länge.Emma sprang fram och tillbaka och gav instrukyioner över hur och ad dom skulle göra.

-Va gör du,du yrar runt som en höna,sa Antonia på svenska.Jag visste inte riktigt vad dom sa,men det lät kul.

-Kötbullar med potatismos,sa Emma och skrattade.Antonia skakade på huvudet.

-Vi är färdiga med rullandet här,sa Liam

-Kommer,svarade Emma igen på Engelska och sprang till honom.

-Vad håller dom på med,frågade jag Antonia som bara log åt det hela.

-um,ja vad är det på englska,köttbullar med mos,svarade hon.

-Låter gott,sa jag och gjord tummen upp.

-Yes man,sa Antonia och också gjorde tummen upp.

Jag vet inte varför men jag kände att där,just där visste jag att vi alla skulle hålla ihop länge,som vänner eller något mer...det vet vi inte än.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------